Jag hade dem alla i lådan.

De skramlade gott ibland.

Jag visste dem inte alla,

Blott tyngden, som av sand.

Jag lade dem lydigt som pussel

Som ljudlöst formade hans.

Små, som stora, vilade

jag vred och vände i min hand.

De passade illa i början,

men så småningom såg jag hans.

Det kom liksom ur en dimma

ur föreställningarnas flyktiga värld.

Jag stod där tyst i diset

och väntade in min hans.

Då svepte vinden i släpet

och pusselbiten revs ur min hand.

Förskräckta stirrade pojkarna

under pannlobens oklippta rand.

Förtret och grämelse tog mig

när dunklet återtog hans.

___

Jag hade dem ju alla i lådan.

De skramlade så gott ibland.

Jag visste dem inte alla,

blott tyngden, som av sand.

Det blev mitt livs pussel,

min tankes övre man.

Fram växte så det största.

Fram växte så det som var hans.

Men en bit kan jag inte hitta,

så bilden är otydlig och svag.

Den biten är det jag söker,

den jag fumlande vet har jag.

Kanske ur framtidens hav av funderingar

spolas den upp på land.

Eller så ligger den alltid i min låda.

Tanken, som formar hans.

Av

Dag Blomqvist 2008-12-20.