Efter en intervju med Björn Söder har en märklig diskussion uppstått. I flera andra länder skulle ingen bli förvånad över Söders språkbruk. Problemet i Sverige är vad som är svenskt, skriver docent Kjell Magnusson.

Förvirringen kring SD:s ideologi börjar bli lätt absurd. Efter en debatt om huruvida Sverigedemokraterna är nyfascister eller ej svallar känslorna åter sedan Björn Söder i en intervju skulle ha ifrågasatt om man kan vara jude eller same och samtidigt svensk.

Att Söder som Sverigedemokrat är nationalist borde inte vara någon nyhet. Av partiets grundläggande dokument framgår att SD influerats av de tyska filosofer som var den moderna nationalismens föregångare och Söder nämner i intervjun mycket riktigt Johann Gottfried Herder (1744-1803). För Herder var språklig och kulturell mångfald något positivt. Idéerna var en reaktion mot den franska imperialismens kulturella dominans och politiska förtryck. De spreds snabbt i Östeuropa och på Balkan och ledde till nya skriftspråk, kulturell renässans och politiska frihetsrörelser.

Sverige är en av Europas äldsta stater och fick tidigt en stark centralmakt. Det ovanliga var att befolkningen via kyrkan mycket tidigt kunde läsa och skriva. Därmed blev Sverige ett etniskt homogent land. Danska och norska områden assimilerades snabbt och när nationalismen framträder är Sverige ett integrerat och centralstyrt samhälle där människors identitet inte ifrågasätts.

I stora delar av Europa var situationen en annan. Ett folk kunde leva i olika stater, utgöra både majoritet och minoritet – som dagens ungrare, albaner eller serber. Många länder bestod av flera folk; i vissa fanns ingen majoritetsnation. Tyskland och Italien enades med relativ lätthet eftersom det fanns ett gemensamt skriftspråk som sedan länge dominerade sammanhängande områden. I östra och sydöstra Europa sammanföll däremot sällan de politiska och kulturella gränserna.  Det är först idag och till ett högt pris – förföljelser, krig, deportationer och folkmord – som regionen har mer homogena statsbildningar.

I dessa länder skulle ingen bli förvånad över Söders språkbruk. Här är minoriteter fortfarande en realitet, vilket innebär att en medborgare i Polen respektive Ukraina inte nödvändigtvis betraktas som polack eller ukrainare, vare sig av andra eller sig själv. Han kan ju vara ungrare eller rusin. För övrigt finns en europeisk konvention rörande minoritetsrättigheter som utgår från denna verklighet. Kulturella skillnader har ett egenvärde och minoriteter har rätt att bevara sin språkliga och kulturella identitet. Svenskarna i Finland är inte finnar och tyskarna i Rumänien inte rumäner.

I Sverige är vi även påverkade av en amerikansk diskurs som gärna talar om ”folket” i Afghanistan, Irak eller Ukraina och likställer begreppen nation och stat. Ofta döljs en multietnisk verklighet och retoriken kan ge utrymme åt manipulation. Denna aningslösa attityd märks när DN:s intervjuare ironiskt frågar Söder: Vilket land är ”den arabiska nationen”?  Begreppet används dagligen i den arabiskspråkiga världen och är en betydelsefull identitet för många medborgare i Irak, Syrien eller Egypten. Som svenskar kan vi anse att detta är fel, men det är inte desto mindre ett socialt faktum. Gränserna i Mellanöstern är godtyckligt dragna av kolonialmakter och motsvarar inte olika folkgruppers aspirationer. Varför skulle dessa inte få den stat vi själva tar för given? Eller bör kurderna vara tacksamma över att bli betraktade som turkar, araber eller iranier? 

Söders uttalanden måste ses i detta perspektiv. Reaktionerna visar att vi i dagens Sverige saknar ett ord för ”svenskar” som motsvarar ”polacker” eller ”finnar”, det vill säga anger tillhörigheten till en etnisk grupp. I pressen läser vi att 300 svenskar har rest till Syrien för att strida, medan 30 svenskar befinner sig i Ukraina av samma skäl. Informationen är vid närmare eftertanke uppenbart missvisande. I Norge används i sådana fall termen medborgare, en distinktion som tycks ha försvunnit i Sverige, vilket kan förklara en del av uppståndelsen kring Söder.

Det nya med Sverigedemokraterna är att de försöker beskriva det svenska samhället med användning av en nationell vokabulär. Språkbruket upplevs av de flesta som egendomligt och ålderstiget. I själva verket har SD svårt att definiera vad som är svenskt. Man är ett sekulärt parti men värnar om svenska kyrkan som traditionsbärare. Man talar om folkdräkter och folkmusik, men betonar snarare det socialdemokratiska folkhemmet än stormaktstidens segrar och nederlag. Inte heller är man överdrivet intresserad av den svenska högkulturen: arkitektur, musik, måleri, litteratur. Den avgörande svagheten i partiets ideologi är just detta: svenskheten är inte klart definierad, men man kräver ändå att invandrare skall uppgå i en svensk kultur som antas vara homogen.

Om Söder säger att minoriteter i Sverige inte är svenskar i samma mening som majoriteten har han egentligen inte sagt mer än att de i kulturellt hänseende skiljer sig från övriga svenska medborgare och att deras kulturer bör bevaras. Det hade varit anmärkningsvärt om han hävdat att de vore mindre värda eller inte hade samma rättigheter. Den märkliga situationen har nu uppstått att Söders kritiker i sak anklagar honom för att påstå att de nationella minoriteterna skulle ha en annan kultur än andra svenskar, samt att detta är ett uttryck för missaktning. En tolkning är att man i debatten intuitivt uppfattar svenskheten som ett eftersträvansvärt ideal. Genom att problematisera någons svenskhet har man också nedvärderat personen i fråga, eftersom det svenska är måttstocken. Denna typ av paternalism och självgodhet har många invandrare stött på och attityden är framträdande även i svensk utrikespolitik. Vi är trots allt en ”humanitär stormakt”.

I Sverige talas om faran av uppdelning av människor i vi och dem. All identitet bygger emellertid på skillnader. Utan du inget jag; utan de inget vi. Utmaningen är att acceptera olikheterna. Hävdar man att kulturella skillnader är av ondo är man också emot minoritetsrättigheter och många i dagens Sverige torde liksom Sverigedemokraterna eftersträva assimilation. Här skulle man gärna vilja veta på vilket sätt de partier som betonar integration egentligen skiljer sig från SD. I vilken utsträckning är de beredda att acceptera livsstilar och attityder som avviker från en påstådd svensk norm? Räcker det med att man lär sig svenska eller måste man acceptera ”svenska värderingar”? 

Kan man vara jude och svensk? Det beror på hur och av vem begreppen judiskt och svenskt definieras, på formella rättigheter, samhällsklimat och individers subjektiva val.

KJELL MAGNUSSON

docent i sociologi, Uppsala universitet
f d universitetslektor vid Hugo Valentin-centrum


.